Dagen D

Så var den här, dagen D. Eller snarare dagen S -som i skylt. Efter en sömnlös natt var det äntligen dags, halv åtta på morgonen drog spektaklet igång. Första gången jag såg alla delarna av "Home is where the heart is" ligga utspridda på marken högg det till i magen. Så bisarrt, att något jag satt och kladdade ner i ett block för drygt tio månader sen nu är ett faktum. Något som finns på riktigt, inte bara i min fantasi.

Sara kom dit och hjälpte mig hålla i kameran eftersom jag inte riktigt litade på mina händer. Accus-Amanda var där och pratade lugnande med mig, installatörs-gubbarna såg ut som en blandning mellan Hells Angels-hangarounds och ZZ-Top, men verkade kunna sina saker.
De gruffade mest och bad att bli lämnade ifred när de jobbade, eftersom jag stod och hängde över deras axlar som en orolig hönsmamma. Efter en halvtimmes nagelbitande så hissades liften till slut upp. Jag blev åksjuk bara av att titta på. Vilket jobb de har alltså! Iofs var min "åksjuka" snarare nervositetsillamående, men ändå.

Timmarna gick, och bit för bit kom allting på plats. Nu sitter den där och jag känner mig lättad, glad och tom om vartannat. Konstigt det där. Undrar om det är såhär det känns att föda barn? (Känslomässigt alltså, tror inte lite illamående kan mäta sig med förlossningsvärkar..)

Nu ska vi bara ge järnet med vernissagen så att det blir den största konstfesten i Malmö det här året, eller nåt...eh.
/Sannah